Underbart med barn
Evy är den bästa tänkbara granne. Det har jag tyckt länge men nu när Eric vill in och hälsa på mer och mer så är hon så snäll och leker och pratar med han varje gång. Visst hon tycker det är kul men jag kan förstå om hon skulle ledsna ibland. Nu har nämligen Eric kommit på att det där som hans pappa lärt honom, knacka på, är kanon. När vår dörr öppnas till hallen skyndar han sig på sitt rumpåkarvis ut i hallen och till henne dörr och knackar. Mycket försiktigt men det hörs om det inte är annat ljud som stör. Han blir lika glad varje gång han ser henne. Svårast är att få undan rumpan så hon kan öppna dörren.
Nu har Eric även börjat släppa lite möbler själv och gå till nästa ställe. Än så länge väldigt korta bitar men på "stadiga" ben. Det är en sådan upplevelse att få vara tillsammans med ens barn varje dag och se skillnaderna dag för dag. Så nu är det inte långt kvar till att han går på egna äventyr. Häftigt! Då tänker några av er, vänta bara och se, det är inte så roligt. Men det har folk sagt om alla stadier hittills. Att det blir jobbigare när dom rör på sig och jag tycker hittills att det varit så roligt. Det är ju en utveckling man vill ha.
Idag satt Eric på en stol mitt emot mig i köket och läste kartboken medan jag vek fakturor. Satte stolar runt han så han inte skulle ramla. Det är kul att Eric mer och mer är en liten person som man kan göra saker med och prata med.
Har mailat med en kompis som snart ska ha sitt andra barn. Jag blir så glad när dom som får sitt andra barn låter det äldre syskonet vara hemma istället för på dagis. Förstår inte att man inte vill vara hemma med barnen så länge man kan och har råd. Varför tycker föräldrar idag att det är jobbigt att ha barn? Vart gick det fel? Viljan att få ett jämnställt samhälle och "egen tid" har blivit på barnens bekostnad. Självklarheter som lika lön för lika arbete och sådant ifrågasätter jag inte. Men låt det vara en ära att få vara hemma med sitt barn oavsett om det är mamman eller pappan som är hemma och inte något som är jobbigt. Jag har valt att jobba sen jag fick Eric eftersom att jag har eget företag. Men fördelen med det nu är att jag kommer att kunna vara hemma länge i kombination med att arbeta. Så det är alltid två sidor på myntet. Visst har inte alla denna möjlighet men dom allra flesta skulle kunna skära ner på sina omkostnader för att kunna vara hemma längre eller arbeta mindre. Om dom ville!
Det var en person som sa till mig häromdagen som jobbar på dagis: "många längtar till att få skola in sina barn på dagis". Skrämmande tycker jag. Nu har jag haft en fot kvar i arbetet som sagt och det kanske är det som gör att jag inte känner att det är tråkigt att vara hemma. Den som "bara" är hemma kanske längtar efter den sociala biten. Men den kan man få ändå om man vill och anstränger sig lite. Hur som så njuter jag i fulla drag av att få se Erics utvekling och ska fortsätta värdesätta det ett bra tag till!
Ja det är en gåva att få barn, och kunna vara hemma med den. Och att vi bor i sverige där man har chansen att vara hemma med betalning tom. för att ta hand om sitt barn det är verkligen inte alla länder som har det. Och som du skriver, varför skulle man lämna bort barnet när man är hemma själv, man lämnar till dagis av andra anledningar av ekonomiska anledningar att man måste arbeta ex. Inte för att man inte orkar med att ha 2 hemma ex, för då skulle man ha tagit sig en funderare innan man satte barnet till världen, om man inte skulle orka med det. Det kommer alltid komma perioder som är jobbiga men det hör ju till utvecklingen.
Jag ser framemot att få vara hemma med 2 barn det är ju mina barn, det kommer säkert vara skit jobbigt vissa dagar men det är jag medveten om och jag ser framemot dom dagarna med...men jag är helt övertygad om att den här tiden man får vara hemma kommer man se tillbaka på och önska att man vore där igen...i resten av sitt liv!
